Men hur gör man?

Jag vet intehur många gånger per dag jag ställer mig den frågan. I huvudet finns det bilder av olika saker jag vill göra, men hur sjutton får man till det? Lera kan jag forma, jag blir dessutom bättre och bättre på det, men sen. Dekorationerna. Jag kan glasera rakt upp och ner, men jisses vilken uppsjö av olika metoder, material och tekniker det finns! Hur spännande och roligt som helst, men det blir en del trial and error om man säger så... Ibland blir man överraskad och ibland lite besviken...

Detta undrande har dessutom bara med tillverkningen att göra, hur gör man sedan då? Hur når man ut, hittar rätt person till grejerna, visar upp sig. Jag tänker ibland att jag gett mig ut på väl djupt vatten. Alternativet var i och för sig ett evigt torrsimmande på land utan någon som helst stimulans, så det är väl bara att sprattla på. Förr eller senare flyter det nog...

En bild från verkstan, ljusstake under arbete.

Tid som gått, tid som är kvar

Jag gör just det jag älskar mest på dagarna. Knådar, bygger, drar, penslar, borstar, ritar, ristar, gnuggar. Idéerna bara rullar på, jag hinner inte på långa vägar göra allt jag tänker innan det plötsligt blivit dags för dagishämtning. Underbara skapardagar. En hel del tid går åt till att just tänka och fundera, men det är väl en del av min lärandeprocess, att öka takten på tanke till handling.

Det är så många år som jag inte gjort något. Varken ritat eller målat. Visst, jag har pysslat en massa, men oj så ringrostiga skapande fingrar kan bli. Det var ju en tid då jag inte gjorde annat. Bara ritade och målade, tills det tog tvärstopp. När jag fick för mig att det är andras omdömen som avgör om jag ska ägna mig åt konst, och inte min lust och inspiration.

Nu mer är jag bättre på att lägga andras tyckande åt sidan, för jag bara måste hålla på. Så nu tränar jag upp mig igen. Att träna upp tecknandet, färganvändandet, känns rätt viktigt även nu med det tredimensionella som huvudsyssla. Allt hänger ihop.

Det är kallt ute, det går rätt sakta i min verkstad, inget nytt finns att visa. Men en tidigare ljusstake till har jag. Den här gillar jag, vill göra mer rosiga stakar!

Om lust och längtan

Jag har längtat efter att börja jobba igen. En härlig känsla, tänk vilken lyx att få ägna dagarna åt det jag verkligen vill göra. Tack, kära familj för detta.

Juluppehållet har varit ljuvligt och fridsamt. Hemmavid, familjetid. Ett tillstånd då kreativa tankar tänks, idéer tar form, och det mentala skissblocket fylls.

Nu är det dags att sätta igång på riktigt, handgripligt skapande. Jag vill så mycket men drabbas ibland av - kan jag göra det här? Min stora utmaning nu närmast är att våga pröva och våga tro att jag kan. Jag har ingen gedigen keramikutbildning att vila på, bara några kvällskurser på ABF, som för den delen inte är så bara, det är där jag lärt mig allt jag kan. Men nu är det dags att lära vidare helt på egen hand.

Mest av allt vill jag göra ljusstakar. Minst en i veckan är planen nu. Så att jag lär mig.

Numera finns jag också på Instagram, typ sist av alla. Även där heter jag Sn.art by Sofie, länk uppe till höger.

Jag behöver inget tidsfördriv

...Men jag älskar att läsa, trots att det är svårt att hitta stunder till det. Misstänker dock att det främst handlar om prioritering snarare än tidsbrist (vaddå, pinterest?).

Idag damp det i alla fall ner ett par böcker i brevlådan, en som jag sett i ett fönster till en tankesmedja senast jag var på besök i huvudstaden, Nationalekonomi för miljöintresserade av flera olika författare, samt Själens Amerika av Karl Ove Knausgård.

Nationalekonomi är på inget sätt ett intresseområde jag har, men jag tycker ändå att det är en spännande fråga kring hur man kombinerar en hållbar livsstil med dagens ekonomiska samhälle som präglas så av inriktning på tillväxt.

Något av Knausgård har jag heller aldrig läst, men denna bok talades det så varmt om i Morgonsoffan på svt härom veckan, att jag bara var tvungen att införskaffa, förtifem spänn liksom. Det återstår att se om den här väcker lust att ge sig på hans stora verk.

Kanske blir det några stunder över till dessa i julhelgen, annars kan jag ju alltid bläddra lite i B. Lundens Enskild firma och lära mig lite om moms, skatt, bokföring och sånt...

En magiskt stjärnklar kväll

Magiskt vacker. Så kan man bäst beskriva Sofia Karlsson och Martin Hederos julkonsert igår kväll. Så musikaliskt, så fyllt av inlevelse och värme. Det är på nåt sätt ofattbart att man kan sjunga som hon gör, och jag är så tacksam att jag var där och lyssnade. Tappade hakan av ren salighet flera gånger under kvällen. Jag var nog inte ensam om att lämna Gamla Teatern med ett varmt hjärta.

En given väg till julstämning. Bilden lånad härifrån.

När jag tar del av andras skapande så sätter det alltid igång min egen kreativa motor med en rivstart, även om jag jobbar med helt andra uttryckssätt än det jag tar del av. Skapande, fantasi och lust är tillräckligt som gemensamma nämnare för att det ska öppnas upp ett rum, inte bokstavligt, utan ett sinnligt rum, som sträcker sig långt och ger tankarna utrymme. De kan hitta nya vägar som de aldrig tar när jag bara sitter själv och tänker.

Efter konserten satt jag ensam i bilen och körde hemåt i den jämtländska skogen. Inte vintervit, men frostskimrande. När jag kommit så långt ut från stadens lysen att allt utom bilen är mörkt, sprack natthimlen upp i gröna lågor.
Ett ögonblick senare föll en stjärna, det kändes som om den var till mig.
Det var en magisk kväll i december.

En hård kaka att smälta

Det har surrats en del kring det här programmet på den del av nätet där jag vistas.
Vanligtvis har jag inga större problem med att man har olika åsikter om saker, så länge det inte innebär att man vill någon annan människa illa, men jag tycker allt att det är lite hårdsmält när någon ur statens innovationsråd inte kan skilja på plats och handling.
Visst, jag fattar att samhället kollapsar om alla flyttar ut i skogen och odlar morötter.
Men jag fattar också att samhället kollapsar om alla flyttar in till stan och käkar morötter, och det är det jag tycker att Darja Isaksson helt missar.
Den viktiga frågan för samhällsutveckling kan ju inte handla om var människor bor utan vad de gör. Och med dagens digitala teknik, som hon dessutom lovsjunger i inslaget, kan ju inte landsbygden vara ett hinder, snarare tvärt om. Jag som bor på landet tänker inte sitta och tacka alla i städerna för vårt moderna samhälle. Utveckling sker både på landsbygd och i städer, stagnation och stillasittande likaså.

Andra hårdsmälta saker är evighetspepparkakorna jag gjort. Inget man bör sätta tänderna i, men fördelen är att de kan återanvändas år från år. Och återanvändning är ingen dum grej!

Decembermörker

Jag gillar verkligen den mörka årstiden. Jag är ett stort fan av att kura under filtar och dricka te eller andra värmande drycker. Jag älskar att tända ljus, det är ju en stor anledning till att jag vill ägna mina dagar åt att göra ljusstakar.
Men sjuttsingen vad det här mörkret ställer till det när man tror att man ska fota något av det man gjort. Mörkt, svart, dunkelt. Oskärpa. Ingen snö som reflekterar och rätt dystert väder, då går det bara inte. En liten detaljbild av en ny ljusstake har jag lyckats få till. Mer blir det inte idag, men så är det ju ibland.

Snön ligger vit... nån helt annanstans

Jag bor i den jämtländska skogen, och trots att vi kommit en bit in i december lyser snön med sin frånvaro. Hej ishalka - nej, du sprider inte julstämning. Inte ens fjällen är snötäckta och även om jag föredrar att tänka tillfällig avvikelse, tillfällig avvikelse, så nog maler obehaget och jag önskar innerligt att något händer på klimatmötet i Paris som chockar hakan ner till golvet.

Tillsvidare får snön vara gjord i keramik, detta är från min första egna glasyrbränning. Den lyckan, när allt höll, allt gick bra. Jag kan!!!

Ett lätt stort beslut

Ibland kommer man till en punkt när ett beslut måste fattas och kvar finns bara ett rimligt alternativ. Jag har jobbat som lärare sedan 2008. Det har varit roligt, omväxlande, spännande och utvecklande. Men samtidigt har det nött och tärt, så pass att hjärnan och hjärtat långsamt malts sönder till - ingenting. Och jag vill inte leva ett liv som känns som ingenting.
Från och med den här vintern satsar jag helhjärtat på att ägna mig åt konsthantverk, främst med inriktning på keramik. Jag har ingen gedigen utbildning eller erfarenhet av vare sig det eller företagande, men jag har en djup övertygelse om att det här är den väg jag ska ta, och hjärtat rent av brinner!
Med pirr i magen och skallen full av idéer ser jag mot framtiden, Hej hopp 2016, vad roligt vi ska ha!

Öhh... God Jul?

Nä, nu har jag nästan slagit rekord i försenad julklapp. En vante fick min syster i julklapp, men den andra har hon fått vänta på ända till förra veckan. Två grejer som ändå är bra: 1- Det är fortfarande kallt och snöigt ute. 2- Det har inte hunnit bli påsk.

Jag har velat sticka de här vantarna sedan jag såg dem i Vogue Knitting höstnumret 2008 (ravelrylänk). Jag anade dock att det skulle vara ett tidskrävande projekt så jag avvaktade. Men så tyckte jag att det skulle bli en fin julklapp till systeryster så jag satte igång vid lucia, lite sent kan jag konstatera så här i efterhand. Att jag sedan fick en stickad filt av henne i julklapp fick ju dessa att krympa en aning:)

Jag är inte helt nöjd med hur de blev, lite slätare på framsidan hade ju varit fint. Den randiga insidan blev hur jämn som helst. Jag stickar typ med fair-isleteknik, med en tråd på varje finger, jag tycker insidan blir tätare då än med vanlig tvåfärgsstickning. Eller så har jag inte en aning... Tjocka, täta och varma tror jag de blev trots att de är stickade på 2,5:or.

 Jag skulle gärna ha ett par själv, men det lär knappast inträffa att jag gör dem en gång till. Ska jag sticka mönstrade vantar måste jag nog ha ett annat mönster för variationen.

Tupp i kras

Keramikalster som går sönder innan de ens är helt färdiga är ju bland det tråkigaste. Man får ju aldrig se hur de hade kunnat bli. Jag jobbade på min tuppäggkopp nästan en hel kväll, jag hade en tydlig inre bild av hur den skulle se ut och fick till den så. Skröjbränning gick bra, glasering i olika färger också. Så kommer jag veckan därpå, och då är den tappad i golvet! Så himla ledsamt, det är annat om man har testat göra något som inte håller ihop i bränning, men tappad känns så... onödigt. Ja ja, jag har limmat ihop den och målar och lackar den hemma istället, den lär ju funka att sätta ett ägg i. Fast utan den tjusiga glasyrfinishen då.

Nog ser den lite ledsen ut över sprickorna

Det hade varit så mycket bättre om den här tråkiga grejen tappats istället, den gjorde jag samma kväll som äggkoppen. På en kvart tryckte jag ut leran i en bakform, gjorde stjärna i form satte ihop - klar! Bara för att ha något att göra sista stunden. Hade ju föredragit att den tappats istället...

Detta är dock inget som tyngt mitt sinne särskilt länge, det är inte heller det första jag gjort som gått sönder. Jag har åtminstone två skulpturer, varav en bland det bättre jag gjort, på mitt eget samvete, helt enkelt krossade i affekt. Så kan det ju också gå:)

Trött råtta

En teckning igen. Eller målning? Det är ju lite akvarell på den här också. Egentligen är det mitt substitut för målarbok, som jag fullkomligt älskade när jag var liten. Enda skillnaden är att jag själv ritar bilden innan jag får färglägga den.

Jag är väldigt förtjust i att rita djur inser jag när jag bläddrar i mina block... Det blev en trött råtta den här gången. Lite blek om nosen visst.

Jag känner att jag kommit igång lite med bloggen igen nu (nä det kan man kanske inte säga efter tio dagar, men jag gör det ändå), och det känns kul. Jag får en liten extra skjuts att ta tag i nåt av allt det där som jag faktiskt VILL göra istället för att slösa bort en kväll på att slöglo på nåt fyrkantigt, så att jag kan fota och göra ett nytt inlägg. Vare sig någon läser eller ej, så är det kul att uppdatera.

Men nu tar jag allt helg!

Fem år senare...

För lite drygt fem år sedan fick jag en materialsats till en kofta i julklapp, jag hade verkligen önskat mig den. Det tog ett tag innan jag kom igång med stickningen, men lite drygt ett år senare, i början av 2009 var den färdigstickad. Och då var jag på smällen. Med andra ord inte så himla sugen på att sy ihop en kofta med massor av sömmar, som med all säkerhet inte skulle passa. Sen var jag ju lite modell större än innan även när jag fött, och amningstuttar och allt det där. Så bitarna blev liggande. Funderade lite på att sy ihop den ibland, men så blev jag gravid igen - alltså ingen mening.

I början av den här vintern kände jag mig äntligen i form för att sy ihop koftan - sisådär fem år efter att jag fått garnet och fyra år sedan den blev färdigstickad. Ryschkrussidullerna har faktiskt varit fastsydda i ett tag, så det var inte så avskräckande. Det var nog bra att det tog så pass länge för nu sitter den hur bra som helst och det skulle den inte gjort tidigare.

Jag är så nöjd med den, jag har varit ruggigt noggrann, och garnet är så mjukt. RYC cashcotton dk, som jag tror tagits ur Rowans sortiment. Why? Som att klappa en kattunge. Mönstret är av Kim Hargreaves, jag älskar de flesta av hennes grejer. Här är en ravelrylänk till det.

Så den var väl värd att väntas på, nu ska den få bo i min garderob minst lika länge.

Inget påskägg

Keramiken är i full gång igen, och jag har så många idéer som jag vill testa så timmarna räcker inte till. Jag är inte särskilt snabb av mig, så under en kväll (tre timmar minus fika och städning) hinner jag oftast bara göra en liten grej. Knappt.

Jag har velat haft en ljuslykta med hål i ett tag, det fick bli i form av ett drakägg. Jag hade ett påskägg i papp som mall, men det var rätt klurigt att få till det, och sen få in den lilla draken genom hålet. Resultatet blev typ som jag tänkt mig, men liiite skevt. Nästan nöjd. Det lyser himla fint genom hålen när man eldar i mörkret i allafall. Värmeljuset har det aningens trångt där inne bredvid draken.

Får se om jag hittar på något annat äggigt att göra på tisdag som blir ett påskpynt. Ett missöde med en äggkopp har dock avskräckt mig en aning från allt sånt just nu.

Lurvkatten

Tråkigt kan ju alltid livas upp med att klä ut sig. En stor favorit hos den äldsta (och rätt många andra barn) är att leka katt. Då behöver man ju kattöron och en ordentlig svans. Helst i lurvig, mjuk gråskimrande päls. Jag är överförtjust i att pyssla saker till mina barn men ägnar löjligt lite tid till just det. (Skärpning!)

Kattöronen är sydda över kartong och sen limmade på diadem, svansen bara dubbelvikt och ihopsydd över ett gummiband. Inte helt snyggt och perfekt men snabbt och funktionellt. Man skulle kunna säga att krutet här lades på inköp av dyr fuskpäls.

Föst var katten rädd för den farliga draken, sen blev de vänner och dansade tillsammans. Hurra! Draken är köpedräkt och himla tjusig. Kattprylarna är ... i allafall prisvärda.

De två redan befintliga katterna här hemma undrade vad sjutton det var frågan om. Är det päls som gäller nu eller?

Och så tillbaka till bloggen

För sjutton, nu är det dags att dra igång det här igen. En konsekvens av att inte blogga är ju att det inte blir särskilt mycket pysslande heller. Bloggar jag kan jag ju tänka "nu-måste-nåt-bli-klart-så-jag-kan-fota-blogga", nu har det mest varit "äh".  Det har ju hänt saker också. Sånt där som gör att man behöver pausa från mycket och bara vara, tänka och känna. Men nu behöver jag faktiskt pyssla och skapa igen. Så i måra blir det lite pyssel här.

Det var väl på tiden

Det var evigheter sedan jag gjorde färdigt en stickning som är större än en strumpa, så idag känner jag mig himla duktig. Jag har nog en inre spärr som hindrar mig från att färdigställa just stickade saker. Den här tröjan hade ju minimalt med montering, ändå har den legat färdigstickad i veckor utan att något hänt. Jag satte mig en kvart med den nu ikväll, och vips så var den färdig! Imorgon ska jag nog ta tag i ett riktigt skämsprojekt som legat färdigstickat i 4 år. Hur är det ens möjligt? Från och med nu ska jag (nästan) aldrig påbörja något nytt förrän jag avslutat helt och hållet. Är det någon stickare som känner igen sig i monteringsmotviljan? Jag vet att min mamma gör det, hon monterar nog bara hälften av det hon stickar. Ahaa... Det är genetiskt förstås.

Här är i alla fall fix och färdig tröja till brorsonen, som väntat i nästan tre år på att få något stickat av moster. Mönstret är det här, och jag funderar faktiskt på att sticka en till. Så kul var det.

Käraste bokstaven

Min fina syster fick ett halsband med ett silver-L i julklapp, eftersom det är första bokstaven i hennes sons namn. L:et pryddes med ett hjärta, istället för en stjärna. Eftersom halsbandet blev klart på julaftons morgon hann jag inte fota det då, men idag passade jag på när hon hälsade på.

Till mig själv ska jag göra ett med båda mina barns begynnelsebokstav i samma hänge, för jag är inte så förtjust i att ha två hängen på samma kedja. Nu ska jag sticka vidare på julklappsvante nummer två till syrran, för den är inte ens nära färdig ännu. (Skäms skäms skäms. Men ingen är särskilt förvånad:)

Lite trökigt kanske...

Men det får bli en bild till. Det blir inte så mycket annat gjort för tillfället. Massor av idéer, vill göra mer och mer, men det tycks bara bli mindre och mindre. Orken finns som inte. Feber, hosta och sömnlösa nätter gör väl sitt till. Men ändå. Sitter rätt mycket och undrar vad jag håller på med och varför. Skulle så gärna vilja låta livet ta en annan inriktning, men det känns kanske inte helt realistisk. Och just idag är jag visst realist. Hoppas jag vaknar som mitt vanliga drömmarjag imorgon.

Men tills vidare; En liten skata med stora funderingar. Som jag.

Nytt år och massor av planer!

Lite extra ledighet gör ju gärna att idéerna börjar poppa upp, och hemma hos mig är det som värsta popcornkastrullen just nu. Nattsömnen under 2013 lär fortsätta att ligga lite i underkant:).

Jag jobbar än så länge på att sticka klart julklappsvantarna till systeryster, tappade farten lite efter julafton. Har gjort lite annat också, har sån ritlust nu. En gammal bild blev färglagd och klar. Ekorre på vift, eller kanske helt vilse, blev nästa projekt.

 

 

Gott nytt pysselår till er alla!