Runt lägerelden

Keramikkursen är slut, ikväll har jag varit iväg sista gången och glaserat det sista. (Och fikat en massa gott.) Jag hade några färdiga grejer att ta hem redan ikväll, bland annat några små figurer. I början av kursen ägnade vi de första minuterna åt att bara göra vad som helst av en liten lerklump, liksom för att komma igång för kvällen. Detta rann ut i sanden efter några veckor men nu hade jag tre små typer att ta hem.

Jag är ju inte så förtjust i grejer som inte har en funktion, alltså rena prydnader, så jag kände mig inte så road av dem. Men.... Jag har ju gjort ett slätt tråkigt ljusfat också, och där fick de sätta sig, de små - och vips - så blev det en lägerelds-ljus-bricka! Jag överväger att limma fast dem, men det är ju lite roligt att de får byta plats också. Ibland kanske kaninen vill sitta för sig själv också.

De ser ut att ha det riktigt mysigt ihop de tre, även om elefanten i ärlighetens namn inte passar in riktigt. Det har varit så roligt och inspirerande på kursen, och jag är så glad att jag ska gå en termin till efter jul! Jag vill ju göra mera! Kanske fler små figurer också, nu när de visade sig vara så himla användbara:)

Kaffe och lappar

Jag har en lång och ganska djup förälskelse i lapptäcken. Jag blir lycklig av lapptäcken. Allra lyckligast blir jag av Kaffe Fassetts lapptäcken. Det var som där det började. Jag har ju gillat grejen jämt, det är ju ett textilt handarbete, men för flera år sedan skaffade mamma Kaffes första lapptäcksbok när den kom på svenska. Det var så mycket färgglädje att jag föll pladask och började samla tyger. Sedan dess har det blivit några böcker, och mängder av tyger. (Tänker verkligen inte räkna efter hur mycket jag spenderat på detta intresse:) Det har dock inte blivit så många lapptäcken, närmare bestämt inte ett enda. Tre påbörjade men inte ett enda avslutat. När första barnet kom så avstannade det totalt. Nej nej, inte tyginköpen förstås.

Mitt lapptäcke av lapptäckstyger

För ett par månader sedan plockade jag fram barntäcket, men ännu har inget hänt där. I helgen var jag hemma hos mamma och pappa och begav mig ner i källaren till mitt och mammas pysselrum. (Jo, det är mitt också tills jag har ett eget. Eller för alltid för att det är det mysigaste pysselrummet ever.) Där hittade jag mitt stora midvinter-rymd-täcke, och drabbades av inspiration, läste alla mina lapptäcksböcker, och sydde ihop några lappar. Att barnen tyckte det var mysigt att leka under vävstolen medan jag sydde ger ju hopp om framtiden.

Jag vet att det mest klimatsmarta är att återbruka tyger, jag vet att lapptäcken kanske inte är så himla smakfulla, jag vet att lapptäckstyger som säljs i färdiga små bitar till överpris inte är så himla kreddigt. Framför allt är det väl rätt vrickat att köpa fina dyra tyger, klippa sönder dem och sy ihop dem igen. Om man nu kommer så långt ens. MEN jag bara ÄLSKAR det. Jag blir lycklig av vackra färgstarka lapptäcken. Jag älskar alla tyger som finns, det är ju som värsta målarlådan. Jag blir glad i hela kroppen när jag spanar in Rowans vackra tyger. Eller Michael Millers för den delen. Jag längtar tills när jag har flera stycken lapptäcken, slängda över stolar, som tjocka dukar, picknickfiltar, mysfiltar. Jag längtar tills de blir slitna, tvättade så att färgerna börjar glida ihop, lappade där stoppningen tittar ut. Mitt blå stjärntäcke tänker jag slänga framför julgranen och sedan ska hela familjen ligga där och mysa. Nä, knappast den här julen - men kanske nästa.

Klart jag behövde den här!

För några veckor sedan var jag i London, och det innebar väl i sig inte så mycket skapande - men en hel del intryck och inspiration av alla de slag. Det finns ju ett betydligt större utbud av material där än hemma i min lilla stad, garner och tyger to die for till exempel. Den här gången blev det dock, av oförmåga att kunna bestämma mig och inte nog utrymme att packa hem allt jag ville, en bok som fick följa med hem. En stickbok. För jag har ju nästan inga... Den här innehåller mönster för flickor mellan tre och åtta år, så den lär ju kunna komma till användning.

På sistone har tillvaron varit fylld av mycket sådant som tar tid och ork från kreativt utövande, men sådant är ju livet ibland. Snart har jag kanske annat än en inköpt bok att visa upp.

Labour of Love av Vibe Ulrik Sondergaard

Bilder lånade från www.laughinghens.com

 

Dessa är jag riktigt sugen på att sticka. Särskilt den nedre ser riktigt rolig ut att göra. 

En klunk te, någon?

Lilla tekannan är också glaserad och klar. Och beslagtagen av äldsta dottern. (Fast hon får nog dela den med lillasyster, jag för hennes talan tills hon har en egen.) Jag har tänkt göra tillhörande koppar och kakfat också, så att det blir en servis. Annars kan vi ju inte ha tekalas. Senast på keramikkursen började jag på koppar, men de blev på tok för stora och fick bli äggkoppar istället.

 

  

Så här stor är den i jämförelse med en normalstor kopp + kaka.

På muggen

(Till Mia)

På keramikkursen har vi fått göra egna sigillstämplar i gips. Jag stämplade en platta och satte på min kavlade mugg. Själva finessen med stämpeln märks förstår inte förrän jag har gjort minst två muggar med lika stämpel, men är ändå nöjd. Min mugg liksom.

Premiärfikat:)

Älskar glasyr. Allt det man ändå var rätt nöjd med såg ju ut som riktig keramik med den blanka fina glasyren. Ja, det kanske är tråkigt med vit glasyr, men ack så fint.

Slutade känna mig stressad över att man inte hinner något på kursen nu senast, bestämde mig för att fortsätta nästa termin istället. Det går ju inte snabbt direkt. Muggen ovan är liksom en tredjedel av allt jag gjort på sex tillfällen à tre timmar.

Nu ska jag ägna mig åt min favoritsysselsättning läsa och dricka te. Och fundera ut någon slags lukrativ sysselsättning som bygger på de ingredienserna.

Keramikkurs

Fyra tillfällen har jag gått på kursen, och det är ett riktigt mysigt inslag i veckorna. Detta eftersom en kursdeltagare är min mamma, och en annan är Jojo. Då får man lite extra umgängestid med dem liksom.

Tekannan gjorde jag första gången, den är tummad, och sen dekorerad i en inte helt otippad barnslig stil:) Kan bara inte låta bli. Det är en mini förresten. Rymmer cirka två matskedar te.

Andra gången testade jag att dreja. Jag vet att jag inte kan säga att det inte är min grej efter ett försök, men jag anar att jag har för viljesvaga armar. De låter som leran bestämma. Nåja, detta första försök funkar ju med dekorationer på, som förvillar lite...

Drejade för övrigt för tjugo år sedan, i åttan praoade jag hos en lokal keramiker. En riktigt toppvecka, vi drejade, fikade, spelade flöjt och umgicks. Kan lugnt påstå att Olle gav mig en smak av vilket sorts yrkesliv jag önskade.
 

Jag har kavlat en mugg också, som blev klar igår. Jag gillar att kavla. Det blir symmetriskt och mycket högre än vad jag lär lyckas dreja under den här kursen. Nu är det bara att hålla tummarna för att grejerna håller genom bränningen.

Känner livet i mig idag!

Anledningen till det är ankomsten av säsongens första snö. Vitt och vackert! Så då passar det ju bra att dra igång bloggandet igen. Det som bara stannade av. Jag började på en keramikkurs för några veckor sedan, men har inte haft med mig kamera dit. Väldigt kladdigt ju. Så då blev det inget bloggande, för något annat pysslande har jag inte hunnit med.

Men nu är jag igång igen. Bilder kommer.