Men hur gör man?

Jag vet intehur många gånger per dag jag ställer mig den frågan. I huvudet finns det bilder av olika saker jag vill göra, men hur sjutton får man till det? Lera kan jag forma, jag blir dessutom bättre och bättre på det, men sen. Dekorationerna. Jag kan glasera rakt upp och ner, men jisses vilken uppsjö av olika metoder, material och tekniker det finns! Hur spännande och roligt som helst, men det blir en del trial and error om man säger så... Ibland blir man överraskad och ibland lite besviken...

Detta undrande har dessutom bara med tillverkningen att göra, hur gör man sedan då? Hur når man ut, hittar rätt person till grejerna, visar upp sig. Jag tänker ibland att jag gett mig ut på väl djupt vatten. Alternativet var i och för sig ett evigt torrsimmande på land utan någon som helst stimulans, så det är väl bara att sprattla på. Förr eller senare flyter det nog...

En bild från verkstan, ljusstake under arbete.

Tid som gått, tid som är kvar

Jag gör just det jag älskar mest på dagarna. Knådar, bygger, drar, penslar, borstar, ritar, ristar, gnuggar. Idéerna bara rullar på, jag hinner inte på långa vägar göra allt jag tänker innan det plötsligt blivit dags för dagishämtning. Underbara skapardagar. En hel del tid går åt till att just tänka och fundera, men det är väl en del av min lärandeprocess, att öka takten på tanke till handling.

Det är så många år som jag inte gjort något. Varken ritat eller målat. Visst, jag har pysslat en massa, men oj så ringrostiga skapande fingrar kan bli. Det var ju en tid då jag inte gjorde annat. Bara ritade och målade, tills det tog tvärstopp. När jag fick för mig att det är andras omdömen som avgör om jag ska ägna mig åt konst, och inte min lust och inspiration.

Nu mer är jag bättre på att lägga andras tyckande åt sidan, för jag bara måste hålla på. Så nu tränar jag upp mig igen. Att träna upp tecknandet, färganvändandet, känns rätt viktigt även nu med det tredimensionella som huvudsyssla. Allt hänger ihop.

Det är kallt ute, det går rätt sakta i min verkstad, inget nytt finns att visa. Men en tidigare ljusstake till har jag. Den här gillar jag, vill göra mer rosiga stakar!

Om lust och längtan

Jag har längtat efter att börja jobba igen. En härlig känsla, tänk vilken lyx att få ägna dagarna åt det jag verkligen vill göra. Tack, kära familj för detta.

Juluppehållet har varit ljuvligt och fridsamt. Hemmavid, familjetid. Ett tillstånd då kreativa tankar tänks, idéer tar form, och det mentala skissblocket fylls.

Nu är det dags att sätta igång på riktigt, handgripligt skapande. Jag vill så mycket men drabbas ibland av - kan jag göra det här? Min stora utmaning nu närmast är att våga pröva och våga tro att jag kan. Jag har ingen gedigen keramikutbildning att vila på, bara några kvällskurser på ABF, som för den delen inte är så bara, det är där jag lärt mig allt jag kan. Men nu är det dags att lära vidare helt på egen hand.

Mest av allt vill jag göra ljusstakar. Minst en i veckan är planen nu. Så att jag lär mig.

Numera finns jag också på Instagram, typ sist av alla. Även där heter jag Sn.art by Sofie, länk uppe till höger.

Jag behöver inget tidsfördriv

...Men jag älskar att läsa, trots att det är svårt att hitta stunder till det. Misstänker dock att det främst handlar om prioritering snarare än tidsbrist (vaddå, pinterest?).

Idag damp det i alla fall ner ett par böcker i brevlådan, en som jag sett i ett fönster till en tankesmedja senast jag var på besök i huvudstaden, Nationalekonomi för miljöintresserade av flera olika författare, samt Själens Amerika av Karl Ove Knausgård.

Nationalekonomi är på inget sätt ett intresseområde jag har, men jag tycker ändå att det är en spännande fråga kring hur man kombinerar en hållbar livsstil med dagens ekonomiska samhälle som präglas så av inriktning på tillväxt.

Något av Knausgård har jag heller aldrig läst, men denna bok talades det så varmt om i Morgonsoffan på svt härom veckan, att jag bara var tvungen att införskaffa, förtifem spänn liksom. Det återstår att se om den här väcker lust att ge sig på hans stora verk.

Kanske blir det några stunder över till dessa i julhelgen, annars kan jag ju alltid bläddra lite i B. Lundens Enskild firma och lära mig lite om moms, skatt, bokföring och sånt...

En magiskt stjärnklar kväll

Magiskt vacker. Så kan man bäst beskriva Sofia Karlsson och Martin Hederos julkonsert igår kväll. Så musikaliskt, så fyllt av inlevelse och värme. Det är på nåt sätt ofattbart att man kan sjunga som hon gör, och jag är så tacksam att jag var där och lyssnade. Tappade hakan av ren salighet flera gånger under kvällen. Jag var nog inte ensam om att lämna Gamla Teatern med ett varmt hjärta.

En given väg till julstämning. Bilden lånad härifrån.

När jag tar del av andras skapande så sätter det alltid igång min egen kreativa motor med en rivstart, även om jag jobbar med helt andra uttryckssätt än det jag tar del av. Skapande, fantasi och lust är tillräckligt som gemensamma nämnare för att det ska öppnas upp ett rum, inte bokstavligt, utan ett sinnligt rum, som sträcker sig långt och ger tankarna utrymme. De kan hitta nya vägar som de aldrig tar när jag bara sitter själv och tänker.

Efter konserten satt jag ensam i bilen och körde hemåt i den jämtländska skogen. Inte vintervit, men frostskimrande. När jag kommit så långt ut från stadens lysen att allt utom bilen är mörkt, sprack natthimlen upp i gröna lågor.
Ett ögonblick senare föll en stjärna, det kändes som om den var till mig.
Det var en magisk kväll i december.

En hård kaka att smälta

Det har surrats en del kring det här programmet på den del av nätet där jag vistas.
Vanligtvis har jag inga större problem med att man har olika åsikter om saker, så länge det inte innebär att man vill någon annan människa illa, men jag tycker allt att det är lite hårdsmält när någon ur statens innovationsråd inte kan skilja på plats och handling.
Visst, jag fattar att samhället kollapsar om alla flyttar ut i skogen och odlar morötter.
Men jag fattar också att samhället kollapsar om alla flyttar in till stan och käkar morötter, och det är det jag tycker att Darja Isaksson helt missar.
Den viktiga frågan för samhällsutveckling kan ju inte handla om var människor bor utan vad de gör. Och med dagens digitala teknik, som hon dessutom lovsjunger i inslaget, kan ju inte landsbygden vara ett hinder, snarare tvärt om. Jag som bor på landet tänker inte sitta och tacka alla i städerna för vårt moderna samhälle. Utveckling sker både på landsbygd och i städer, stagnation och stillasittande likaså.

Andra hårdsmälta saker är evighetspepparkakorna jag gjort. Inget man bör sätta tänderna i, men fördelen är att de kan återanvändas år från år. Och återanvändning är ingen dum grej!

Decembermörker

Jag gillar verkligen den mörka årstiden. Jag är ett stort fan av att kura under filtar och dricka te eller andra värmande drycker. Jag älskar att tända ljus, det är ju en stor anledning till att jag vill ägna mina dagar åt att göra ljusstakar.
Men sjuttsingen vad det här mörkret ställer till det när man tror att man ska fota något av det man gjort. Mörkt, svart, dunkelt. Oskärpa. Ingen snö som reflekterar och rätt dystert väder, då går det bara inte. En liten detaljbild av en ny ljusstake har jag lyckats få till. Mer blir det inte idag, men så är det ju ibland.